Thursday, October 29, 2009

Besök i Sverige

Resan till Sverige med Ryanair är plågsam, men billig. Därför lider vi, stackars resenärer, oss igenom den hemska flygplatsen Beauvais, utanför Paris och klämmer in oss i den fullpackade flygmaskinen.
Sverige står i mitten av oktober i höstens fulla prakt med guld och blod i träden och en kyliga vindar. När man kör in till Stockholm luggas man på trängselavgifter och det har blivit nästan omöjligt att hitta en parkeringsplats. Paris har löst problemet genom att bygga ett otal garage, dyra, men välskötta. Vill man så får man låna en cykel gratis.
Vilka är då alternativen? Jo, man tar tåget. Men där blir det stopp innan man ens har kommit iväg. Vi bor i Sörmland och närmaste station är Gnesta. Där har kommunen fått hjärnblödning och har endast inrättat ett fåtal gratis parkeringsplatser. Resten är två-timmars parkering med böter på 300 kr. Handelsmännen har klagat på alla bilar. Således straffas bilisterna när de vill bidra till miljön och åka tåg. Det går helt enkelt inte att parkera i Gnesta!

Jag läser i tidningen att lille Sarko, den franske presidentens son Jean, även kallad Prins Jean eller bara lille prinsen, har dragit tillbaka sin kandidatur som president för EPAD, driftsorganisationen för Frankrikes rikaste kommun, Défense. Han nöjer sig med att sitta i styrelsen.
Hans kanditatur orsakade en mediestorm i Frankrike och alla ropade nepotism. President Sarko, lille Napoleon, har dragit i tåtarna och ridit på fjäskande politiker för att få fram sonen till Conseil Regional, en regional styrelse, ungefär som landstinget. Utan pappan hade han inte haft en chans att bli nominerad till sina poster. Gossen verkar inte vara särskilt intresserad av sin juridikstudier och har kört på flera tentor, så examen ligger långt fram i tiden. Lille prinsen borde naturligtvis dra sig tillbaka från sin frampuffade politiska kariär och istället göra klart sina studier. - Men det bisarra Sarkoland är alltid Sarko.

Skriver just nu från Malmö, som verkar vara välskött, särskilt den kommunala trefiken, som är fantastisk. Kommer man till Kastrups flygplats är man i Malmö på tjugo minuter, till ett rabatterat pris, via Skånetrafikens uppladdningsbara kort.

Skrivet av Erik Edelstam
Foton: Gnesta station, bengt-livethrdaskola
Jean Sarkozy, 20minutes.fr

Sunday, October 11, 2009

Polanski och Mitterrand, eller något om konsten att hjälpa en kompis.


Roman Polanski arresteras i Zürich

Den 26 september åkte den världsberömde regissören Roman Polanski, säkert mycket smickrad, till en filmfestival i Zürich, för att bli hyllad för sina stora insatser inom filmkonsten. Men det blev inte som han trodde.
Istället för lagerkransar och manna från himmelen, blev han haffad på flygplatsen som en simpel förbrytare av den schweiziska, inte alltför sympatiska, polisen och kastad i isoleringscell.
Hans brott? – 1977, d.v.s. för 32 år sedan, hade han fotograferat en välutvecklad 13 åring, iförd färre och färre kläder, givit henne och sig själv lite ”roliga piller” och sköljt ned dessa med champagne i en jaccuzzi (var fanns mamma då?).
När flickan och, förmodligen också han själv, var gungning, tappar man, som bekant en bra bit av omdömet och blir lätt förförd av guden Eros locktoner. Efteråt fick flickan och mamman kalla fötter och anmälde Polanski för våldtäkt. Det är lätt att anta att ett saftigt skadestånd hägrade i fjärran, vilket i och för sig inte ursäktar Polanskis påsättning av flickan, identitetskontroll eller inte. – Vem gjorde förresten en identitetskontroll av sin partner sist, i kärlekens hetta?
Polanski greps och ställdes inför rätta i Kalifornien. Han anklagades bl.a. för perversion, sodomi och våldtäkt av minderårig, men han erkände bara den sista åtalspunkten och lovade samarbeta med åklagaren. Han släpptes därför mot borgen. Straffet såg ut att bli ganska lätt, men hans nerver höll inte och han flydde till Frankrike för att inte komma tillbaka. Våldtäktshistorien, mer eller mindre, förträngdes.

Så kom dagen när han greps. Varför togs han in just nu? Han äger ett chalet i schweiziska Gstaad och har i alla år rest till Schweiz flera gånger per år. Svaret kan ligga i hårda amerikanska påtryckningar på Schweiz. Man har varit tvungen att bryta banksekretessen och lämna ut 5000 namn från USB banken, som själv har begått oegentligheter i USA. Kanske Polanski är en del av uppgörelsen?

Franske kulturministern Mitterrand griper in

Polanskis arrest väckte till en början stor indignation i artistvärlden. Eftersom han både är polsk och fransk medborgare protesterade både den polske och franske kulturministern per brev till sin schweiziske motpart. En rad kända kulturpersonligheter i Frankrike och Hollywood skrev på ett likadant brev. Så långt var allt lugnt.

Men i förra veckan, onsdagen den 7 oktober, tog det hus i helvete. Polanskis elände spillde över till den franske kulturministern Frédéric Mitterrand, brorson till framlidne presidenten François Mitterrand och en framstående kulturpersonlighet.
Under en TV-debatt, där Mitterrand överhuvudtaget inte var med, anklagade Martine Le Pen, dotter till Jean-Marie Le Pen och vice ordförande i högerextrema partiet, Front Nationale, Mitterrand för att vara sexturist i Thailand och krävde att han skulle avgå. Socialistpartiets talesman, Benoit Hamon satt med och höll nickande med. Underförstått låg också anklagelsen att kulturministern var pedofil.

Bakgrunden till anklagelserna var en bok som Mitterrand skrivit 2005 och som heter ”La Mauvaise vie”, ungefär, det dåliga livet, på svenska. Boken handlar om den homosexuelle Mitterrands äventyr som sexturist i Thailand. Han berättar bl.a. om den enorma upphetsning han kände inför alla tillgängliga unga män…Det skall tilläggas att han skrev boken innan han var chef för franska akademien i Rom och innan han utnämndes till kulturminister, uppbackad av president Sarkozys italienska hustru Carla Bruni.

Anklagelserna mot Mitterrand dök redan upp i kvällsnyheterna och slogs sedan upp brett nästa dag, på torsdagen, i hela franska pressen. Hans första kommentar var: ” Att bli släpad i smutsen av Front National är en heder och att bli anklagad av en socialistisk riksdagsman är en skam för honom.”
Han gjorde då något modigt, nödvändigt och helt rätt. Samma kväll stod han i TF1:s studio på bästa sändningstid, kl. 20, för att förklara sig och försvara sin heder inför stjärnhallåan Laurence Ferrari. Här var det inte tal om att gömma sig som LO-Wanja eller Laila Freivalds med sina lägenhetsaffärer.

Är sexturism fult?

Under ungefär tjugo minuter satt han på anklagades bänk och förklarade sitt handlande. Han gjorde från början klart att det inte handlande om pedofili utan om sex med vuxna människor som ställer upp av fri vilja. Hur kunde han veta det? - Jo, förklarade han, jag kan faktiskt se skillnaden mellan ett barn och en fyrtioårig boxare, som det då handlade om. Hans framträdande blev mycket emotionellt och han darrade på rösten ibland och höjde den i ilska då och då.
Den fråga som hela tiden hängde i luften var om sexturism i Thailand är fult och klandervärt? Ja, kanske man kan säga. - Men var går gränsen? Bastanta damer på stranden i Gambia med unga lokalinvånare eller de lagliga bordellerna i Tyskland och Amsterdam? Eller Mitterrands resa till Thailand?
Han underströk att han inte hade en tanke på att avgå och att han tänkte försvara sin heder till varje pris. Det är en omöjlighet att avgå efter uppmaning av Front National.
Mitterrands modiga försvar av en hopplös sak fick mycket stöd och sympati i kommentarerna efteråt. En kommentator sade att det var första gången i Frankrikes historia som en regeringsmedlem var tvungen att gå ut och försvara sitt sexliv.

Stödet för Polanski vacklar

Under sitt framträdande i TV, sade Mitterrand att han bara ångrade en sak och det var brevet till stöd för Roman Polanski. Han sade att han hade skrivit det under en första emotionell reaktion, utan egentligen att tänka efter vad Polanskis arrest innebar. Det måste ha varit svårt att säga, eftersom de är gamla personliga vänner.
Faktum är att Polanski har erkänt att han våldtagit en minderårig och att sedan har smitit från straffet. I eftertankens kranka blekhet så har många av hans supporters också insett detta faktum. Färre och färre står bakom honom och den allmänna uppfattningen är att han borde åka över till USA och ta sitt straff. Alla är lika inför lagen, kändis eller inte. Ingen vill bli förknippad med ett stöd till en våldtäkt av en minderårig.
Allt talar för att Polanski verkligen blir överlämnad till den amerikanska rättvisan och denna gång lär han inte förvänta sig någon nåd. Problemet är bara att han inte kommer att kunna få en rättvis rättegång efter all uppståndelse och att han är en celebritet.
Frédéric Mitterrands öde ligger i vågskålen. Just nu kan inte Sarko ge honom sparken, men han är onekligen en politisk belastning och får säkert gå i någon snar framtid. Det är synd eftersom han är en av de mest kompetenta och karismatiska kulturministrar Frankrike haft på många år.

Skrivet av Erik Edelstam
Foton: Polanski under rättgång i USA 1977, blogspout.com
La Mauvaise vie, livre.fnac.com
Debatt, TF1.fr

Tuesday, October 6, 2009

Anna och Arne Anka – en liten analys


Känner ni till Arne Anka? – Jaså, inte! Det är en fräck och ganska förfallen Anka. Men alla i Sverige känner säkert till mediafenomenet och vulgärprästinnan Anna Anka. De båda verkar vara släkt, med tanke på deras opassande men ibland ganska festliga yttranden.

Arne är skapad av Charlie Christenson och man kan enklast sammanfatta Arne såsom en ständigt pank, alkoholiserad, tuttfixerad amatörfilosof. Tyvärr fortsätter inte hans öden och äventyr nuförtiden. Komikern Robert Gustafsson har spelat Arne på Stadsteatern med stor framgång. Han har också imiterat Annas flytande skånska, som aldrig har en punkt, utan bara fortsätter och fortsätter.

Anna Anka hör till samma kategori, som sin släkting Arne, d.v.s. hon är en stor karikatyr av sig själv, men tar sig ändå på stort allvar. Till skillnad från Arnes fysiska och moraliska förfall är Anna ett spänstfenomen som lider av träningsfobi och äter alldeles för lite och för sunt. Men det kallar jag också för ett förfall. Fenomenet grasserar i USA, där man ofta ser söndertränade kvinnor med hårda muskler och stramande hud. Det sprider sig också till Europa och Sverige. Vänner som har haft förhållanden med dessa muskelkvinnor, säger med en plågad min, att det är som att ha en karl i famnen och tämligen oerotiskt.
Anna säger att hon är 37 år, men jag tycker att hon verkar vara 45 – 50 år.

Arne Anka är ful i munnen och säger dumma saker, dock med en viss finess. Det gör Anna också. Hennes vulgärskånska gör inte saken bättre och språket är fulare än Arnes och saknar helt finess. Men den dagligen avsugne (enligt henne) Paul Anka, som inte har haft en rejäl hit sedan ”Diana” och Frank Sinatras ”My way” behöver inte klaga på det eftersom Anna verkar tala bra amerikanska. Paul är emellertid en framgångsrik låtskrivare och lever antagligen väl på sina royaltyn. Och tjänar man bra i Califonien, så har man råd att köpa härliga hus med en swimmingpool (som i och för sig alltid brukar gå sönder) och anställa billig svart arbetskraft från Latinamerika. – Vem bryr sig?

Fenomenet Anna Anka med sina osannolika uttalanden i präktiga Sverige är förmodligen en övergående sensation, ungefär som hon som dansade en sommar…

Skrivet av Erik Edelstam

Arne Anka, lysator.liu.se
Anna Anka tecknad, Forsmark-stralandetider.blogspot.com/2009/09/.
Den förföriska Anna Anka, expressen.se

Monday, October 5, 2009

Mord, självmord och annat i Sarkolandet

Ett ohyggligt mord skakar Frankrike. Marie Christine Hodeau, en 42-årig kvinna kidnappades när hon var ute och joggade. Gärningsmannen, Manuel da Cruz, var tidigare dömd för kidnappning och våldtäkt av en 13 åring (nästan som Polanski) och hade avtjänat ett straff på 11 år i fängelse.
Marie Christine blev hotad med kniv och tvingades ned i bakluckan på en Peugeot 106, men hon hade sinnesnärvaro nog att notera registreringsnumret på bilen och ringde iskallt Gendarmerna på sin mobil och gav en klar beskrivning. Samtalet avbröts abrupt och det blev tyst.
En jakt sattes igång men man hann inte i tid. Bilen hittades övergiven och föraren spårades upp, men nekade till allt. Efter några dagar hittades kroppen naken och strypt. Det visade sig att galningen först hade bundit sitt offer vid ett träd och gått därifrån. När han senare kom tillbaka, hade Marie Christine nästan hunnit göra sig fri och en strid för livet uppstod. När hon hittades var armarna skadade, vilket vittnar om en kamp för livet. Mördaren hade hennes DNA under naglarna och erkände senare sitt brott.
Mordet har satt igång en debatt att man borde kastrera, på kemisk väg, återfallsförbrytare av sexbrott. Manuel da Cruz erkände att han hade en demon inom sig, som hade tagit överhanden. Det finns faktiskt de som har haft liknande demoner inom sig och som frivilligt låtit kastrera sig kemiskt. De vittnar alla om befrielsen och lugnet i kroppen.

Över till självmord. - Facket på det mastodontlika telefonbolaget France Telecom meddelade plötsligt i våras att 24 medarbetare tagit livet av sig de senaste ett och ett halvt åren. Skandalen var ett faktum och alla undrade naturligtvis vad som pågick inom detta jätteföretag, som mest är känt för sin dåliga service, ungefär som el – och monopolbolaget EDF. Det hemska är att nu har ytterligare tre medarbetare tagit livet av sig och debatten och kritikstormen har tagit ny fart.
I stormens öga står VD:n Didier Lombard, som har gjort en slät figur i TV och dessutom kommit med idiotiska kommentarer. Efter ett slag har facket, CGT, vänt sökarljuset mot Frankrikechefen Louis- Pierre Wenes, som pekas ut som den verklige skurken och slavdrivaren. På bilden står han till vänster och myser tillsammans med högsta hönset Lombard.


Wenes har blivit berömd för sina omorganiseringar och nedskärningar. I en organisation med 100.000 anställda har han skurit bort 22.000 jobb på fyra år. De kvarvarande förväntas ändå göra samma jobb ändå. 35-timmarsveckan gör sitt till. Alla anställda måste jobba lika mycket och lite till, som de gjorde under 40-timmars veckan. Medarbetarna flyttas ständigt runt, vilket gör att de aldrig kan rota sig och känna sig trygga på samma ställe.
Wenes är stenhård och står för en hierkalisk, kommandostruktur, som uppmuntrar till fjäsk, illojalitet och översitteri. För fransmän borde det i och för sig inte vara en nyhet, eftersom skolan här i landet är uppbyggd på och körs på samma sätt.

Den förhatlige Wenes tog till sist sitt förnuft tillfånga och avgick idag, förmodligen också efter press av regeringen, som inser att Frankrike får en dålig good-will av sin usla skötsel av Telecom. Men han lär ändå få ett bra jobb någonstans i regeringen.

Efter att ha rivit ”djungeln” utanför Calais och arresterat alla afghanska flyktingar som fanns där, trodde myndigheterna helt naivt att problemet är löst, men icke sa Nicke. Nu är alla flyktingarna släppta och redan tillbaka i Calais och andra hamnstäder mot England. Nu bor de istället under broar, i portar och under buskar i parkerna.

Ett tips till er som åker till Paris. Det finns en hel del knäppa turistmål i Paris, som fått kultstatus. Den mest berömda är naturligtvis The Doors sångaren Jim Morrison, som är begravd på kyrkogården Père Lachese. Hans grav är ett helt vansinnigt mausoleum. På samma kyrkogård finns Victor Noirs (en journalist som blev vådaskjuten av Napoleons III:s kusin 1870) grav, där han ligger skulpterad ovanpå och folk kan inte låta bli att fingra på figuren. Samma öde har drabbat den egyptiska sångerskan Dalidas byst på Monparnassekullen, där tuttarna är helt blankslitna. Glöm inte bort att rita lite graffiti på sångaren Serge Gainsbourgs husvägg på rue Verneuil, nära Musée d’Orsay.

Skrivet av Erik Edelstam
Bilder:
Marie Christine Houdeau , gaelle.hautefort.com
Louis-Pierre Wenes och Didier Lombard, www.daylife.com
Dalida, paris.angloinfo.com