London - Restauranger, barer, pubs, etc.

Detta är salig vännens och livsnjutaren Calle Gezelius lysande guide till Londons bästa ställen. Printa ut den och ta med den till London!
På bilden underhåller han Gunnela på Sturehof, i väntan på en skaldjurstallrik.

Arbutus, Frith St Soho. Senaste köket!
Assaggi, 39 Chepstow Pl. Kul italiensk krog ovanför en pub.
Bar One, finns lite här och där. Om öl, eller sprittarmen behöver sitt...
Bibendum Oyster bar i Michelinhuset, Fulham Rd
Boots, apotek som finns överallt. Albyl och skönhetsmedel + lite annat
Borrough Market, bondens marknad fred-lörd. Nära Tate Modern. Ett måste!
Browns Hotel, afternoon tea. Best in town.
Busaba Ethai, Wardour St. Köa utanför för bord, men det är det värt. Thaifood.
Café Boheme i Soho, 13 Old Compton St. Lite N.Y. känsla
Camden market and stables, lörd-sönd. Very Goth!
Chez Bruce, www.chezbruce.co popular gastropub + systerpub i Kew, The Glasshouse
Covent Garden. Folkspektakel och härligt rörigt. Marknad på gamla saker måndagar.
Fortnum & Mason, Piccadilly. Klassiker för te, kaffe och delikatesser. Bra tehörna.
Galvins Bistro de Luxe, 66 Baker St
Gilgamesh. Indiskt så det förslår i Camden.
Hakkasan, 8 Hanway Place. Otrolig Kinakrog under markplanet. Härlig bar. City chic!!
Hamley´s, 188 Regent St. världens största leksaksaffär.
Hampstead heath. Snygg och prydlig “förort”
Harpenden, Gastropub, en bit utanför London.
Harrods. Nej! Dit går bara nyrikeslummen. Möjligen, möjligen livsmedelsavdelningen
Harvey Nichols, 5th Floor Bar. Knightsbridge. Yes! Yes! Best Martinis in town. Hot spot!
Harwood arms, www.harwoodarms.com gastropub i Fulham
Hatchards bokhandel, 187 Piccadilly, liten vacker klassisk boklåda.
Hing Loon, 25 Lisle St. Kinamat. Inga turister bara kineser.
Hotel Mandarin Oriental, Outstanding. Best Spa in town. Knightsbridge
Hyde Park, mitt i London. Fin park att strosa i, likaså Regents Park.
Jamie Oliver, butik med allt möjligt, www.jamieoliver.com/recipease/our-locations/clapham
Jermyn St, Bond St små exklusiva affärer i massor. Bra om man har flera kontokort....
Jo Mallone parfymer, Sloane St. Finns bara här. Exklusivt. 150 Sloane St.
Kings Rd, Chelsea, Duke of York Sq. Matmarknad varje lördag. Delikatesser att äta/ta med
Kings Rd. Håller måttet från det glada 60-talet. Missa inte! Ät på Bluebird, 350 Kings Rd.
Leicester Sq. I Soho mitt i teaterdistriktet. Här är det inte tyst en minut!
LeMetro, 28 Basil St bakom Harrods i en källare
Liberty´s, Varuhuset med en hörna av Sv Tenn. Kul.
Marilybone High St. Härlig gata med allt man kan önska vad gäller restauranger, pubar och shopping. Conran Shop längst upp på gatan. Designhotellet Mandeville i slutet på gatan.
Medcalf, gammal köttbutik, jättemysig restaurant. Exmouth Market
Moro, Exmouth Market. Cross over. Favvoställe.
Motimahal, www.motimahal-uk.com 45 Great Queen St, WC2B 5AA. Mycket bra indiskt
Neals Yard Diary, ostar Covent Garden
Nothcote Rd/SW11, trevlig lokal gata med alla möjliga affärer
Oriel, Sloane Sq. Fransk bistrotyp. Bra Bloody Marys. Stillar den värsta baksmällan.
Oxford St. Tja, om man måste tränga sig fram mellan alla turister med pengarna på magen.
Oxo Towers. Rest och bar på andra sidan Themsen. Börjar bli ett hett område.
Pellici, 332, Bethnal Green Rd. Ett kultfrukostställe. Lokalen !!!
Peter Jones, lilla NK på Sloane Sq. Fiiint.
Petersham Nurseries, Kew Gardens. Om ni har tid. Boka bord och ta U-ground förbi Kew Gardens. Madonnas f.d. kock lagar sagolikt god mat om hon inte är påtänd!
Portobello Rd. Hela gatan förvandlas på lördagar till en antikshopparnas dröm
Pret à Manger, Överallt. Mycket bra snabbmat. Smörgåsar, subs, juicer, kaffe. Fräscht
Primrose Hill området. Vackert elegant och ½ kändistätt numera. Kate Moss bl.a.
Randall & Aubin, 16 Brewer St, f.d. slakteributik m kul Sohostämning
Regent St. Som Oxford St men lite elegantare.
Sardo Canale, Camden. Mycket bra italiensk krog. Bra pub på andra sidan gatan.
Scotts Restaurant, 20 Mount St. 8 min promenad från Bond St. Jättefin ostron/fiskrest.
Selfridges varuhus, Oxford St. bättre än sitt rykte.
Selfridges, Oxford St. Bra lunchsushi på löpande band. Bra livsmedelsavdelning.
Sketch, Conduit St. Märklig, snoffsig rest och bar. Unikt concept.
Sloane Sq Udda affärer runt torget och i närheten. Londons Karlaplan
Sotheby´s café, 34-35 New Bond St. Vet inga turister om. Hummersandwich m ett glas vitt!
Ta Tatebåten efter besöket till Tate Britain förbi Big Ben och Parlamentet.
Tate Modern. Ett måste vad gäller konst. Restaurant och café med utsikt över London!
Taylor of Bond St, rakdon bl.a. och egna herrserier för EdT samt After S.
Tesco, som ICA lokalt. Finns överallt om du vill bunkra livsmedel
The Bingham, www.thebingham.com mysigt boutiquehotell i Richmond. Suverän restaurang o bar. Michelin!
The Grenadier, Undangömd pub bakom Knightsbridge. Inga turister. Best kept secret.
The Waterway, 54 Formosa St. i Little Venice. Härlig lunchrestaurang vid kanalen. Utegrill.
The Wolseley, Piccadilly. Läcker inredning! Frukost, lunch afternoon tea, middag.
Toms Kitchen, Chelsea. Jättetrevligt
Truc vert, 42 North Audley St. Goda charkuterier
Waitrose, snabbköp. Lite bättre än Tesco. Överallt.
Waterstone´s, 203 Piccadilly, Europas största bokhandel! Har allt.
Virgin Megastore, 14-16 Oxford St. Böcker, skivor, videos, dataspel. Allt!
Zuma Knightsbridge. Best Sushi in Town

Big Fat Greek Gravy Train

Even on a stiflingly hot summer's day, the Athens underground is a pleasure. It is air-conditioned, with plasma screens to entertain passengers relaxing in cool, cavernous departure halls - and the trains even run on time.

There is another bonus for users of this state-of-the-art rapid transport system: it is, in effect, free for the five million people of the Greek capital.

With no barriers to prevent free entry or exit to this impressive tube network, the good citizens of Athens are instead asked to 'validate' their tickets at honesty machines before boarding. Few bother.

This is not surprising: fiddling on a Herculean scale — from the owner of the smallest shop to the most powerful figures in business and politics — has become as much a part of Greek life as ouzo and olives.

Indeed, as well as not paying for their metro tickets, the people of Greece barely paid a penny of the underground’s £1.5 billion cost — a ‘sweetener’ from Brussels (and, therefore, the UK taxpayer) to help the country put on an impressive 2004 Olympics free of the city’s notorious traffic jams.

The transport perks are not confined to the customers. Incredibly, the average salary on Greece’s railways is £60,000, which includes cleaners and track workers - treble the earnings of the average private sector employee here.

The over ground rail network is as big a racket as the EU-funded underground. While its annual income is only £80 million from ticket sales, the wage bill is more than £500m a year — prompting one Greek politician to famously remark that it would be cheaper to put all the commuters into private taxis.

‘We have a railroad company which is bankrupt beyond comprehension,’ says Stefans Manos, a former Greek finance minister. ‘And yet, there isn’t a single private company in Greece with that kind of average pay.’

Significantly, since entering Europe as part of an ill-fated dream by politicians of creating a European super-state, the wage bill of the Greek public sector has doubled in a decade. At the same time, perks and fiddles reminiscent of Britain in the union-controlled 1970s have flourished.

Ridiculously, Greek pastry chefs, radio announcers, hairdressers and masseurs in steam baths are among more than 600 professions allowed to retire at 50 (with a state pension of 95 per cent of their last working year’s earnings) — on account of the ‘arduous and perilous’ nature of their work.

This week, it was reported that every family in Britain could face a £14,000 bill to pay for Greece’s self-inflicted financial crisis. Such fears were denied yesterday after Brussels voted a massive new £100bn rescue package which, it insisted, would not need a contribution from Britain.

Even if this is true — and many British MPs have their doubts — we will still have to stump up £1billion to the bailout through the International Monetary Fund.

In return for this loan, European leaders want the Greeks’ free-spending ways to end immediately if the country is to be prevented from ‘infecting’ the world’s financial system. Naturally, the Greek people are not happy about this.

In Constitution Square this week, opposite the parliament, I witnessed thousands gathering to campaign against government cuts designed to save the country from bankruptcy.

After running battles with riot police, who used tear gas to disperse protesters, thousands are still camped out in the square ahead of a vote by Greek politicians next week on whether to accept Europe-imposed austerity measures.

Yet these protesters should direct their anger closer to home — to those Greeks who have for many years done their damndest to deny their country the dues they owe it.

Take a short trip on the metro to the city’s cooler northern suburbs, and you will find an enclave of staggering opulence.

Here, in the suburb of Kifissia, amid clean, tree-lined streets full of designer boutiques and car showrooms selling luxury marques such as Porsche and Ferrari, live some of the richest men and women in the world.

With its streets paved with marble, and dotted with charming parks and cafes, this suburb is home to shipping tycoons such as Spiros Latsis, a billionaire and friend of Prince Charles, as well as countless other wealthy industrialists and politicians.

One of the reasons they are so rich is that rather than paying millions in tax to the Greek state, as they rightfully should, many of these residents are living entirely tax-free.

Along street after street of opulent mansions and villas, surrounded by high walls and with their own pools, most of the millionaires living here are, officially, virtually paupers.

How so? Simple: they are allowed to state their own earnings for tax purposes, figures which are rarely challenged. And rich Greeks take full advantage.

Astonishingly, only 5,000 people in a country of 12 million admit to earning more than £90,000 a year — a salary that would not be enough to buy a garden shed in Kifissia.

Yet studies have shown that more than 60,000 Greek homes each have investments worth more than £1m, let alone unknown quantities in overseas banks, prompting one economist to describe Greece as a ‘poor country full of rich people’.

Manipulating a corrupt tax system, many of the residents simply say that they earn below the basic tax threshold of around £10,000 a year, even though they own boats, second homes on Greek islands and properties overseas.

And, should the taxman rumble this common ruse, it can be dealt with using a ‘fakelaki’ — an envelope stuffed with cash.. There is even a semi-official rate for bribes: passing a false tax return requires a payment of up to 10,000 euros (the average Greek family is reckoned to pay out £2,000 a year in fakelaki.)

Even more incredibly, Greek shipping magnates — the king of kings among the wealthy of Kifissia — are automatically exempt from tax, supposedly on account of the great benefits they bring the country.

Yet the shipyards are empty; once employing 15,000, they now have less than 500 to service the once-mighty Greek shipping lines which, like the rest of the country, are in terminal decline.

With Greek President George Papandreou calling for a crackdown on these tax dodgers — who are believed to cost the economy as much as £40bn a year — he is now resorting to bizarre means to identify the cheats. After issuing warnings last year, government officials say he is set to deploy helicopter snoopers, along with scrutiny of Google Earth satellite pictures, to show who has a swimming pool in the northern suburbs — an indicator, officials say, of the owner’s wealth.

Officially, just over 300 Kifissia residents admitted to having a pool. The true figure is believed to be 20,000. There is even a boom in sales of tarpaulins to cover pools and make them invisible to the aerial tax inspectors.

‘The most popular and effective measure used by owners is to camouflage their pool with a khaki military mesh to make it look like natural undergrowth,’ says Vasilis Logothetis, director of a major swimming pool construction company. ‘That way, neither helicopters nor Google Earth can spot them.’

But faced with the threat of a crackdown, money is now pouring out of the country into overseas tax havens such as Liechtenstein, the Bahamas and Cyprus.

‘Other popular alternatives include setting up offshore companies in Cyprus or the British Virgin Islands, or the purchase of real estate abroad,’ says one doctor, who declares an income of less than £90,000 yet earns five times that amount.

There has also been a boom in London property purchases by Athens-based Greeks in an attempt to hide their true worth from their domestic tax authorities.

‘These anti-tax evasion measures by the government force us to resort to even more detailed tax evasion ploys,’ admits Petros Iliopoulos, a civil engineer.

Hotlines have been set up offering rewards for people who inform on tax dodgers. Last month, to show the government is serious, it named and shamed 68 high-earning doctors found guilty of tax evasion.

‘We will spare no effort to collect what is due to the state,’ said Evangelos Venizelos, the new Greek finance minister of the socialist ruling party. ‘We promise to draft and apply a new and honest tax system, one that has been needed for decades, so that taxes are duly paid by those who should pay.’

Yet, already, it is too late. Greece is effectively bust — relying on EU cash from richer northern European countries, but this has been the case ever since the country finally joined the euro in 2001.

Two years earlier, the country was barred from entering because it did not meet the financial criteria.

No matter: the Greeks simply cooked the books. Two years later, having falsely claimed to have met standards relating to manufacturing and industrial production and low inflation, the Greeks were allowed in.

Funds poured into the country from across Europe and the Greeks started spending like there was no tomorrow.

Money flowed into all areas of public life. As a result, for example, the Greek school system is now an over-staffed shambles, employing four times more teachers per pupil than Finland, the country with the highest-rated education system in Europe. ‘But we still have to pay for tutors for our two children,’ says Helena, an Athens mother. ‘The teachers are hopeless — they seem to spend their time off sick.’

Although Brussels has now agreed to provide the next stage of its debt payment programme to safeguard the count ry’s immediate economic future, the Greek media still carries ominous warnings that the military may be forced to step in should the country’s foray into Europe end in ignominy, bankruptcy and rising violence.

For now, the crisis has simply been delayed. With European taxpayers facing the prospect of saving Greece from bankruptcy for the second year in a row, some say even the £100bn on offer will pay off only the interest on the country’s debts — meaning it will be broke again within two years.

Meanwhile, there are doom-laden warnings that the collapse of the Greek economy could be the catalyst for another global recession.

Perhaps if the Greeks themselves had shown more willingness to tighten their belts and pay taxes due to the state, voters across Europe might not now be feeling such anger towards them.

But having strolled the streets of Kifissia, and watched the Greek hordes stream past the honesty boxes on the underground, it does not take a degree in European economics to know when somebody is taking advantage — at our expense.

Found at the Internet

Bilresa Sörmland – Paris

Att resa över 1 950 km har sina sidor. Körningen tar tid och bilen slits. Man är ständigt nervös, särskilt om bilen är 13 år gammal och har gått 30 000 mil. Men det är en Volvo V70, Sveriges bästa och mest sålda bil.

Konnässörer hävdar att just 1998 modellen är den bästa. Det hävdade också bilvakten på Club 55 på Plage Pampelonne i St Tropez.
När man kommer dit så tar han hand om nycklarna och parkerar bilen. Alla Ferraris, Maseratis och Rollsarna parkeras nära ingången så folk kan se dem, det ger prestige åt det flotta stället. Min dammiga gamla Volvo, även kallad Svea, parkeras på ett diskret sätt längst bort. När jag påpekar saken rycker den hygglige parkeringsvakten på axlarna och säger tröstande medan han klappar mig på axeln: – Din bil är mycket bättre än de där ”bagnoles”, dvs kärrorna, den går aldrig sönder, behöver knappt någon service och håller i evigheter. Den unge mannen yttrade några kloka ord, ty Svea har hittills inte svikit mig, utan har brummat diskret och rullat fram dit jag har velat. - Tacka vet jag trygga svenska kvinnor!

Första stoppet blir Flen, där vi skall göra några ärenden. På torget huserar ett stort antal somalier, som inte har något att göra. Flen har en flyktingmottagnings anläggning, så de stackars flyktingarna har ingenstans att ta vägen utan hänger där till allmänhetens irritation. Man frestas att kalla Flen för Lilla Mogadishu.
Under kriget kom hundratals unga norrmän till Sörmland. Myndigheterna visste inte riktigt vad de skulle göra av dem, men kom slutligen på den lysande idén att ge dem militärutbildning, så de kunde hjälpa till att befria sitt land. Varför inte inkalla somalierna till militärtjänst, så de kan skickas tillbaka och hjälpa till att rensa upp sitt land, som är i upplösning.

De svenska vägkrogarna på väg till Skåne är inte mycket att hurra för. Trist, fet mat, dålig service och skitiga toaletter. Räddningen senare år har varit McDonalds som har kört igång här och var längs med vägen. Den maten är heller inte något att hurra över, men den är tyvärr ganska god och man sitter i sin egen bil. Bästa är naturligtvis att göra sin egen picnic, med där hänger det också på energin där hemma, just innan man sticker iväg och är utmattad efter all packning.
Väl i Malmö är det inga problem. I Limhamn, där min dotter Ellinor bor, finns ett utmärkt fiskrökeri där de säljer alla havets läckerheter, råa eller tillfixade. Samma hittar man på Saluhallen i Stockholm eller hos Mariannes Fisk på Karlbergsvägen. Min favoritkrog Johan P har öppnat filial på den ombyggda Centralstationen med ostronbar och annat. Så än finns det hopp, särskilt som min gamle vän ”Pølsemanden” häckar vid sidan om.

Vi kommer iväg sent och harvar igenom Danmarks sega motorväg. I Rødby väntar färjan som skall ta oss till Puttgarden. Vi har otur, det är en dansk färja. Man hoppas alltid att den är tysk. På den båten är personalen trevlig och bemötande och maten bättre, även om det bjuds på samma fantasilösa meny på båda båtarna. Danskar är tyvärr inte särskilt serviceminded, men är i och för sig trevliga på andra sätt.

I Puttgarden börjar racet genom Tyskland, på Autobahn. Nu för tiden håller tyskarna hastigheten (någorlunda). Det beror på att man infört samma förödande system med poäng på körkortet som i Frankrike. Alla har tolv poäng på körkortet och vid varje förseelse dras poäng. När dessa är slut dras körkortet in. Poängen i detta är att det finns övervakande polis som sätter fast folk för minsta lilla förseelse.
.
I Frankrike vimlar det av poliser och gendarmer, de finns överallt. Man ser inte många i Tyskland och i Sverige lyser de helt med sin frånvaro. Därför skulle inte poängsystemet fungera i Sverige.

Vi brukar bila på lördag/söndag, då slipper man alla lastbilar och trafiken är lite lugnare. Vanligtvis bokar vi hotell, men chansar ibland. Bäst var Höltje hotell i medeltidsstaden Verden.
Denna gång hade vi otur. Det visade sig att alla hotell över om Bremen var fullbokade, man skulle kunna tro att alla tyskar älskar att bo på hotell på lördagar. Vi hamnade till sist i den trista bondhålan Leer, på ett sunkigt hotel som heter Café Sophie.
Det fanns ingen restaurang så vi gick till en turkisk med det originella namnet Ali Baba. Jag hade glömt kameran i bilen, så jag tog med den dit. När middagen, sent om sidor, kom in var kameran i vägen, så Gunnela lade den på en stol bredvid. Allt var väl och vi lämnade stället på gott humör och törnade in i god tid eftersom vi skulle upp i tid för att hinna köra resterande 850 km till Paris nästa dag.

Nästa dag på hotellets parkeringsplats kl 10. – Var är kameran? – Visst’ja, vi glömde den hos turken! Hjälp! Det är söndag idag, hoppas han har öppet. Restaurangen skulle ha haft öppet till lunch, men förblev stängd ända till kl 1700. Kameran var försvunnen. Förmodlige hade någon av gästerna eller någon ur personalen fått syn på och stulit den. Farväl min trogna Nikon D40, som har följt mig i Afrika och på andra resor. Sniff…
Vi kom iväg först kl fem och hade då över åtta timmar framför oss.

Vi kör in i Holland via Venlo och trafiken är lugn även om holländarna kör ganska hänsynslöst. Problemet i Holland är att vägkrogarna ligger ganska glest och när hungern rev som värst i magen vid 8-tiden på kvällen, var vi tvungna att ge upp och ta oss igenom ytterligare en McDonalds. Men folk är trevliga och alla talar engelska. Det har blivit kväll och eftersom Gunnela har svårt att se i mörkret byter vi inte av längre. Men hon sitter bredvid och vi pratar mycket, det är en väldig hjälp för att hålla sig pigg. När det är mörkt kör jag alltid med slipade, gula glasögon. Det är otroligt skönt eftersom man aldrig blir bländad.
Att köra in i Belgien, vid Liège, är ingen hit. Från att ha kört på de perfekta vägarna i Holland, kommer vi in på dåliga, lappade vägar, fyllda av irriterade belgiska bilförare, som kör hänsynslöst.

Det är en lättnad att komma in i Frankrike. Tack vare poängsystemet kör folk lugnt. Det är trevligt att bli vänligt bemött på bensinstationerna och snacka lite löst med andra bilister. Det är alltid easy going här i Sarkoland.
När vi närmar oss Paris är klockan över ett på natten och trafiken är inte lika intensiv som under dagen. Vi klarar oss hem, väster om Versailles, utan att behöva sitta i kö.
Klockan är 0130 och det är bara att lassa ur, sitta och prata en stund med ett glas välkomstchampagne och sedan kasta sig i säng.
Så klarade vi oss igenom resan den här gången och trogna Svea svek oss inte.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto av Gunnela, Sushi och en fullastad Svea.
Sorry, inga fler bilder eftersom kameran blev stulen

Dominique Strauss-Kahn – ”drageuren” med byxorna nere

En ”drageur”, i Frankrike, är någon som raggar upp någon annan. Ordet ragga upp kommer säkert från franskans draguer. - En ökänd ”drageur” åkte fast, under buller och bång, för ett slag sedan. Det handlar förstås om Valutafondens karismatiske chef, Dominique Strauss-Kahn, förkortad till DSK, som åkte fast efter att försökt våldta en hotellstäderska den 14 maj.

Hans stora, extremt tunga fall, har ritat om den politiska kartan i Frankrike och startat ett stor, mycket behövlig debatt om just ”drageurer” och män som tafsar och kommer med skamliga förslag till sina kvinnliga medarbetare och andra. Många kvinnor vågar inte protestera eller säga nej av rädsla att bli uppsagda eller hindrade i sina karriärer, som kanske var fallet med hotellstäderskan i New York.
En annan intressant debatt är medias roll, dvs journalister som inte vågar rapportera om politikers och andra kända människors sexövergrepp, trots att det är allmänt känt i branschen. DSK var en sådan figur.
Det mest kända i Sverige bör ha varit statsrådet, som på 80-talet, härjade så svårt bland sina kvinnliga medarbetare på sitt departement, att facket till sist fick lov att ingripa och varna mannen för skandal om han inte slutade tafsa och ställa skamliga förslag. Detta måste pressen ha vetat om, men vågade inte göra något.

Den första som bröt ”omertan”, tystnaden, var inte oväntat extremhögerns nya partiledare, Marine Le Pen. Samma dag som nyheten slog ned som en atombomb i Frankrike, tittade hon rakt in i TV-kameran och sade iskallt:
- Det här förvånar mig inte alls. Det har i många år funnits misstankar (smart uttryckt) om att han har trakasserat kvinnor sexuellt.

Efter Marine Le Pens uttalande försvann ”omertan” och journalister började (skamset) berätta om DSK:s berömda trakasserier. En kvinnlig journalist berättade t.o.m. att DSK hade försökt våldta henne under en enskild intervju och hon hade varit tvungen att sparka och slå sig loss, till priset av en söndersliten BH och sargade trosor. Hon vågade inte anmäla vad hon kallade, ”Den brunstige Schimpansen”, eftersom hon var rädd att förstöra sin framtid som journalist. Hon hade säkert rätt eftersom DSK hade stor makt i Frankrike, även om han just då inte hade stort inflytande vid det tillfället.
Nu finns ett stort antal agenter från åklagarmyndigheten i New York, här i Frankrike, och vänder på varenda sten i jakten på kvinnor som har skändats av DSK. Fler generande avslöjanden om hans framfart kommer säkert att komma fram under hans rättegång.

I Sverige förstår man nog inte vilken gigant DSK var, därför den stora uppståndelsen här. Han förlorade primärvalen för presidentkandidat till Ségolène Royal 2007, som förlorade valet mot Sarkozy. Denne förstod att DSK var en farlig politisk motståndare i framtiden och skickade honom snett upp till vänster, som chef för International Monetary Fund, en av världens mest inflytelserika poster. Intressant är att Sarko varnade DSK för att fortsätta att hålla på med kvinnor som han hade gjort i Frankrike. Det rådde en helt annan moral i USA, där man helst inte åker ensam med en kvinna i en hiss. DSK var en ökand ”drageur”.

Under åren förstod det franska folket att de hade en gigant som politiker i DSK. Han genomförde på ett lysande sätt sitt jobb och agerade på ett skickligt och kraftfullt sätt under den ekonomiska härdsmältan 2008. Dessutom talade han engelska utan accent och var förkrossande charmant. Till allt detta var han gift med Frankrikes stora TV-stjärna, Anne Sinclair, en vacker, intelligent och stormrik kvinna som under över tio års tid ledde ett av landets mest populära program, 7 sur 7. – Vilket presidentpar!

Under tiden sjönk president Nicolas Sarkozys popularitet och han gjorde bort sig alltmer. Sarko blev offer för politisk satir och framstod allt mer som en pajas. Opionssiffrorna rasade och just innan DSK:s torpedering, stod det klart att Sarko skulle elimineras i presidentvalets
första omgång. I andra omgången skulle striden stå mellan högerextremisten Marine Le Pen och DSK, ungefär som mellan Chirac och pappa Le Pen i valet 2002. Man antog att det skulle bli samma jordskredsseger 2012, som det blev 2002. Socialisterna skulle få sin första president sedan Mitterands val för 30 år sedan.
DSK var den givne presidenten 2012 och Sarko såg ut som en hunsad hund varenda gång ämnet togs upp på presskonferenser och i intervjuer.

Det skulle bli en promenadseger till Palais d’Elysée, men innan den givna nomineringen till presidentkandidat återstod bara G8-mötet i Deauville, där DSK skulle göra sin sista stora show innan han proklamerade sig som presidentkandidat. Det återstod självklart krisen i Grekland, men det skulle nog fixa sig…

Jag är helt oskyldig…


Men så kom då den olycksaliga lunchtimmen. - Varför så sent på dagen? DSK var helt enkelt dödstrött. Övervakningskamerorna från Hotel Sofitel visar hur DSK vacklar in med en okänd kvinna vid ett-tiden på morgonen och hon lämnar två timmar senare, förmodligen en eskortflicka. Han tog en frukost sent på förmiddagen och gick in i duschen. Han hade en lunch inbokad med dottern Camille vid ett tiden.
Så var olyckan framme. När städerskan kommer in, kommer mannen ut naken ur badrummet och kastar sig över henne. Hon försöker värja sig och han skriker: - Vet du inte vem jag är?
Sedan sliter han in den stackars flickan i badrummet och tvingar henne göra oralsex. Här går uppgifterna isär. DSK påstår senare att hon gick med på det, hon säger att hon tvingades. Förmodligen var hon rädd att bli av med jobbet och ställde upp. Hela akten tog en halvtimma. När han (förmodligen) fått vad han ville slet och sig loss och gömde sig i ett städutrymme där hon senare hittades, kräkande och spottandes.
Den gode DSK gjorde sig i ordning och checkade ut och gick till en snabblunch med dottern på en krog intill.
Han måste ha känt att det hela inte var helt rätt eftersom han ringde hustrun i Paris, från taxin ut till flygplatsen och meddelade att han plötsligt fått stora problem.
När han hade satt sig tillrätta i första klass och det var tio minuter kvar till take off, kom några civilklädda poliser ombord och bad att han skulle följa med. Han reste sig lugnt och följde med.
DSK fördes till en speciell sexbrottsenhet i Harlem och konfronterades med anklagelser om våldtäkt och kidnappning och fick stanna över natten. Han förhördes ingående och nekade till allt: - Jag är oskyldig, svarade han. Hans hustru meddelade att hon kände likadant, men hon kunde väl inte göra annat, stackarn.
Det är den vanligaste reaktionen från män som honom. Bedragna hustrur ler igenkännande, alla män säger likadant när de blir konfronterade.

Uthängd

Inför en välregisserad show, orkestrerad av polisen, fördes DSK med handbojor bakom ryggen, orakad och trött, fram genom en stor parkeringsplats där ett jättelikt pressuppbåd mötte honom med varma servetter.
Häktningsdomaren var stenhård och sade att han inte kunde räkna med några förmåner och lade mycket stränga restriktioner på honom. Senare bestämdes en jätteborgen på 2 milj$ plus pantbrev på Anne Sinclairs hus i Washington på 5 milj.$.
Det var svårt att få en bostad, men till slut fick han ett gyllne fängelse på 600 m² med en hyra på 35 000$ i månaden.
Bilderna på den mycket tagne DSK med handbojor sände chockvågor genom Frankrike och flera av hans vänner och medarbetare erkände att de hade fått tårar i ögonen vid anblicken av den krossade mannen.
I Frankrike är man mycket noga med att man skall antas vara oskyldig till man är dömd. Presskampanjen och historierna om det ruskiga fängelset och skamfläcken Rikers Island, dit DSK först fördes, gav USA mycket dåligt anseende.
Men DSK har nog sig själv att skylla, det är mycket svårt att tro att han är oskyldig, särskilt med hans bakgrund som en tafsare och en sexuellt besatt

Frankrikes lyckligaste man

President Sarkozy är säkerligen Frankrikes lyckligaste man. Då giganten DSK är ute ur leken har inte socialistpartiet mycket att komma med. Ledaren, Martine Aubry, är inte en särskilt stor personlighet, Segolène Royal, som var presidentkandidat 2007, är körd politiskt sett. Återstår då Ségolènes ex-man François Hollande, som troligtvis blir vald som presidentkandidat, men han är en lättviktare och har inte haft några tyngre poster. Det lär bli en promenadseger för Sarko, som tidigare var helt uträknad. DSK:s halvtimme med hotellstäderkan Naffisatou Diallo, gav honom fem år till som Frankrikes president. - Egentligen en helt otrolig historia.
Går man lite vidare finns det en anledning till att Sarko drog en suck av lättnad. När DSK haffades och detaljerna kom fram hur det gick till, d.v.s. att han arresterades tio minuter innan Air Francemaskinen skulle lyfta, lär Sarko ha utropat: - Frankrike var tio minuter från katastrof!
Hade DSK kommit iväg med flyget och landat i Paris, hade Sarko fått en mycket obehaglig diplomatisk kris på halsen. Man kan tänka sig hur det hade blivit om en våltäktsanklagad chef för IMF hade dykt upp på scenen. Han skulle haft mycket svår att resa med en amerikansk häktningsorder hängande över sig, särskilt till länder med utlämningsavtal. Det skulle vidare ha varit omöjligt för honom att återvända till kontoret i Washington. En våldtäktsanklagad presidentkandidat är också en omöjlighet. Sarko hade varit tvungen att neka utlämning till USA. Skulle DSK ha åtalats i Frankrike? – Hur som helst hade situationen varit en mardröm och ytterst pinsam.

Vad händer nu?

DSK har uppträtt ytterligare en gång inför domstolen, där han deklarerade sig oskyldig. Vid uppträdandet blev han ytterligare förnedrad av en hord av fotografer och TV. Hotellstädarnas fackförening hade förtänksamt bussat dit ett stort antal hotellstäderskor i olika uniformer, som buade och skrek: - Shame on you! Shame on you! - så fort han steg ur bilen och gick in i domstolsbyggnaden. Samma sak på vägen ut. Amerika har bestämt sig för att klämma åt DSK.
Han deklarerade sig oskyldig och därmed blir det process. Det här är ett brottmål, d.v.s. staten New York mot DSK och Diallo Naffusatou kommer att kallas in som vittne. Om DSK fortsätter att hävda sin oskuld tar han ohyggliga risker, maxstraffet kan bli 74 år i fängelse om han döms på alla sju punkter han är åtalad för. Det kan också bli 25 år. De långa straffsatserna beror på att man ackumulerar straffen i USA.
Man räknar med att 80% av alla mål brukar avgöras med en förlikning innan domen faller. DSK kan in i det sista förhandla med åklagaren och erkänna sig skyldig på någon punkt och ta ett lättare straff, vilket jag inte tror att han gör. Min hypotes är att han försöker köpa Diallos tystnad. För några miljoner dollar borde hon säkert dra tillbaka sitt vittnesmål och då får åklagaren svårt att få igenom en fällande dom och hon slipper bekymra sig om ekonomin resten av livet.
Mot detta talar att hennes advokater säkert satsar få en fällande dom för att sedan genomföra ett civilmål med skadeståndsanspråk och där kan kraven bli astronomiska och advokaterna blir rika. Problemet kan bli att om DSK förlorar ett sådant mål, kan han förklara att han inte har några pengar och då får Diallo ingenting. Det gjorde OJ Simpson när han krävdes på 30 milj dollar. - Pengar är lätta att trolla bort.

Förlorare

Den store förloraren är naturligtvis Dominique Strauss Kahn själv, som föll från att ha varit en av världens mäktigaste män och självskriven president av Frankrike, till en skitig cell på en polisstation i Harlem, New York. Hur det än går är han en slagen och bespottad man.
Den andra stora förloraren är hans stackars fru, Anne Sinclair, som var en av Frankrikes stjärnreportrar och hade de högsta tittarsiffrorna överhuvudtaget, när hon körde sitt intervjuprogram ”Sept sur Sept” på söndagarna.
De blev förälskade efter en intervju, början 90-tal, och gifte sig. Hon blev tvungen att ge upp sitt jobb när DSK blev finansminister i slutet av 90-talet. Hon är ofantligt rik och de har tre olika våningar på finaste adresserna i Paris, en Riad i Marakech och ett maffigt hus i chica Georgetown, Washington. Men med en notoriskt otrogen man kan resan inte ha varit lätt, även om hon, tappert, sade sig vara stolt över att så många kvinnor var intresserade av hennes man.
Det vilar alltid något patetiskt över den bedragna kvinnan/mannen. DSK har klart skämt ut sig och det stänker över på den magnifika och vackra Anne Sinclair. Hon har förlorat sitt jobb, sitt anseende, sin frihet och massor av pengar. Hela processen med borgen, advokater, deckare, hyra av lyxhus och annat, kostar fullständigt astronomiska summor, eller som man säger på franska ”…des sommes pharaonique…”
Hon har fått en viss sympati eftersom hon ställer upp så hundraprocentigt för sin man, men det fanns nog inget annat alternativ för henne. Hon får bita i det sura äpplet och kämpa, annars går DSK under.
Hela denna process kommer att ta minst ett år och kommer att bli en daglig soap-opera, ungefär som Michael Jacksons rättegång. Det är bara att sätta sig tillrätta i TV-fåtöljen…

Skrivet av Erik Edelstam
Foton Naffisatou Diallo,
en arresterad DSK och Anne
Sinclair i skuggan av sin man

Inès de la Fressange - En stilikon

En stilikon och en av Frankrikes bäst klädda kvinnor är, Inès de la Fressange.

Inès Marie Laetitia, Églantine Isabelle de Seignard de la Fressange född 1957 i Gassin, nära St Tropez, 180cm lång och 50 kg (suck)…
Hon var den första modellen, som fick skriva kontrakt med modehuset Chanel under Karl Lagerfelds ledning. Hon anställdes 1980, men lämnade modehuset 1980 efter en schism med Karl Lagerfeld. Orsaken var att hon lånat sitt ansikte åt ”Marianne, som är en symbol för den franska republiken.”
Karl Lagerfeld kommenterade detta med att ”Marianne”, representerade ” everything that is boring, bourgeois and provincial” och att han verkligen inte hade för avsikt att klä upp historiska monument!

Sedan dess har Inès de la Fressange startat flera boutiquer, designat kläder, bl.a. för Gaultier, gått modell på Gaultiers visningar ( vid 51 års ålder!), samt visat Chanels vår/sommar-kollektion 2011.

Nu har hon gett ut en bok ” La Parisienne”, tillsammans med Sophie Gachet på Flammarions förlag. Teckningarna i boken är hennes egna och hennes dotter Nine d’Urso förekommer på flera av bilderna.
Det är en väldigt rolig och underhållande bok, full av tips och idéer.
Kapitlen heter t.ex. Mode in Paris, La belle de Paris, La Parisienne d’intérieur och Parisiennes attitude.
Vi får tips om bra restauranger i Paris, roliga boutiquer, var man kan köpa barnkläder, bra hotell, museer, värda att besöka, o.s.v.

Men det bästa med boken är ändå hennes tips om, hur man ska klä sig, eller snarare hur man inte ska klä sig! Särskilt vid en viss ålder…

Undvik för korta kjolar!

Bär aldrig en för trång klänning!

Man kan ha samma färg på skorna som på väskan, endast om man är under 30!

Vem har sagt att man bara får ha brillianter till kvällsbruk? Bär ditt brillianthalsband (om du har något) till en T-shirt och jeans…

Marinblått är aldrig fel. Blanda det bara aldrig med gult om du inte vill göra reklam för en viss möbeltillverkare…

Använd aldrig ryggsäck, det gör man bara om man går på collège.

Aldrig en chouchou i håret, då ser man bara tråkig ut!

Vita sockor med sandaler… förbjudet i Paris!

En bakåtvänd baseboll-keps- helt fel!

En för trång skjorta…

En för kort T-shirt…

En leopardmönstrad klänning med för djupt dekolltage

En T-shirt med en text, t.ex. ”min boyfriend är inte i Paris just nu” eller ”Jag söker en rik man”

Aldrig pärlcollier och pärlörhängen samtidigt! Eller ringar på alla fingrarna. Nej, nej, nej, inte ens på julafton!

Och så några tips på nätadresser:
www.colette.fr
www.net-a-porter.com"
www.lebazarparisien.com
Skrivet av Gunnela Edelstam
Foto purepeople.com

Franska självmord

Av tradition är Sverige självmordslandet nr.1. Det berodde inte så mycket på att vi hade flest självmord, utan att vi hade bäst statistik. I katolska länder är det en synd att ta livet av sig, så man försöker alltid undvika den beteckningen.
Här i Frankrike har det skett en hel del spektakulära självmord, som i all sin tragik har väckt en hel det uppmärksamhet.

Efter nyår red en tvåbarnsmamma ut i Ramboulletskogen för en ridtur, som hon alltid brukade göra. Sist hon sågs hade hon en ryggsäck på ryggen. Sedan var hon och hästen försvunna. Dagen efter kom hästen tillbaka skadad till stallet. En veterinär kunde konstatera att den förmodligen blivit påkörd av en bil. Men var ryttarinnan? Hade hon blivit avkastad och låg skadad någonstans i den stora skogen? Polisen drog igång ett stort skallgångs pådrag och alla lokala ryttare var ute och tittade.
Det tog nästan en hel vecka innan man hittade henne, mest av en ren slump. Hon hade hängt sig i ett träd. I ryggsäcken hade det legat ett rep och lugnande tabletter. Hon hade ätit tabletterna, sedan ställt sig på hästen och fäst repet i en gren. Hästen hade sprungit iväg. På väg till stallet hade hästen förmodligen blivit påkörd och legat skadad under natten. – En ruskig historia. Arma barn.

Några barn har också tagit livet av sig. En nioårig flicka kastade sig ut från femte våningen efter att ha skrivit ett avskedsbrev. Ännu ruskigare är mamman som kommer hem och hittar sin elvaårige son hängd i sitt rum. För någon vecka sedan kastade sig ytterliga en elvaåring ut från balkongen. Man frågar sig vad det är som driver dessa barn till så förtvivlade handlingar?

Förra året blev det stor uppståndelse när man upptäckte en formidabel självmordsvåg på telebolaget France Telecom. Arbetsförhållandena var olidliga. Samma sak händer nu på posten, La Poste. Det franska hierkaliska systemet är inte nådigt mot underhuggare.

Det mest uppmärksammade fallen är nu historien om de försvunna tvillingarna Livia och Alessia från Geneve. Deras frånskilde pappa Mathias Schepp, lämnade inte tillbaka barnen efter ett weekend besök, utan försvann med dem. Han genomförde en veritabel odysée genom Europa, som slutade att han tog sitt liv i den lilla staden Carignola, i provinsen Foggia, i södra Italien. Han kastade sig framför ett tåg.

Men var fanns barnen? - De sexåriga tvillingarna Livia och Alessia. Matthias Schepp hade tagit ut c:a 10 000€ från automater i Marseille och man undrade om han inte hade lämnat över barnen till någon okänd.
Resan hade gått med färja från Marseille till Propriano på Korsika. Där tog han sig till Bastia på norra delen av ön. Färden gick sedan vidare till Italien och den väntande döden. Ingen har sett ett spår av tvillingarna sedan några vittnen hörde deras röster i hytten på färjan Marseille – Propriano. Sedan dess har de inte synts till.
Den försmådde galningen Schepp skickade brev till sin exfru där han berättade att barnen skulle dödas och han bifogade större delen av kontanterna som han hade tagit ut bankomaterna. Ett hemskt element i detta drama är att han hade en nästan sjuk kärlek till sina barn. Hoppet finns alltid kvar men det verkar vittra bort alltmer. Men spaningarna fortsätter ganska oförtrutet både i Frankrike och i Italien, trots att man egentligen inte tror på saken. Förmodligen drogade Schepp sina barn och slängde dem överbord på färjan till Korsika. De blev offer för en tokig självmördare, två flickor som hade hela livet framför sig, som offrades av en vansinnigt bitter och försmådd person, som tog makten över liv och död.
Men faktum är att vi ännu inte sett slutet på denna galna självmordshistoria.

Skrivet av Erik Edelstam i Ste Gemme, France
Foto: Le Parisien

Mubarak – La vache qui rit

I Egypten kallas Mubarak ibland för La vache qui rit, efter den skrattande kon på ostpaketet. Men Mubarak är ingen att skoja med. Han sitter fortfarande säkert vid makten och det skulle förvåna mig om han avgick.
Han lär befinna sig på säkert avstånd sitt palats i Sharm el Sheikh, kanske därför militären har ryckt in i staden. Hans familj har flytt till London i ett antal privatjets.

Mubarak har agerat smart. Polisen har dragits tillbaka, men är fortfarande aktiv. Jag skulle tro att han har beordrat dem att skapa oro bland befolkningen genom att uppmuntra plundring och våld. Krypskyttar har rapporterats, vilket säkert är poliser och civilklädda, beväpnade poliser har härjat bland demonstranterna. Trakasserier och våld mot civilbefolkningen är ett gammalt trick från diktatorer. Meningen är väl att få demonstranterna att gå hem och skydda sin egendom och familjer, istället får att vara ute på gatorna och bråka. Kanske också skapa en längtan efter lugn och lag och ordning. Under tiden skapas medborgargarden, beväpnade med käppar och köksknivar för kvarterets försvar.

Det har rapporterats att tre fängelser har gjort uppror, med hjälp utifrån, och 4 000 ex-fångar är på rymmen. Det blev många dödsoffer. De är ligister och kriminella, men också ett stort antal islamister. Många är rädda för det största oppositionspartiet, Muslim Brotherhood, som har varit förbjudet i många år. Kommer de till makten kan man räkna med sharialagar och annat obehagligt. En känslig fråga eftersom Egypten har 10% kristna, de s.k. kopterna

Mubaraks tal om att byta regering är bara kosmetik. De egyptiska regeringarna under hans tid har bara varit marionetter utan någon reell makt. Han bestämmer allt i landet från tillsättande av premiärminister, ned till lägsta tjänsteman. Korruptionen är omfattande.
Med den skrattande kon vid makten kommer inget att förändras. Jag har en känsla av att han nu bara låter saker vara och väntar på att tiden skall stå honom bi.

Nyckelfaktorn är armén. Ingen vet egentligen var armén står. Utan arméns stöd har inte Mubarak en chans, som hände i Tunisien. Men den skrattande kon kommer själv från armén och var general när Sadat blev skjuten 1981. Armén lär inte svika honom, även om en stor del av de värnpliktiga, som nu står och hänger på gatorna är lojala med demonstranterna.
Al Jazeera uppgav idag att soldaterna fått order att skjuta skarpt om det blir bråk med demonstranterna. Händer det, blir utvecklingen riktigt farlig. Ikväll har det rapporterats om skottlossning.
Idag gjorde flygvapnet en patetisk maktdemonstration och flög över Tahrirplatsen där alla demonstranter hade samlats. Två flygplan gjorde upprepade störtdykningar över folkmassan, som inte alls blev rädda. Uppvisningen gjorde att nästan barnsligt intryck.

En ny figur har gjort entré på den politiska scenen, vilket är den f.d. chefen för atomenergi organet IAEA, mest känt idag för sina insatser när det gäller Saddam Hussein och massförstörelsevapen och det ständiga ältandet med Iran.
Kommen från exil i Wien påstår han att han inte har några politiska ambitioner, fan tro’t. Han har tagit chansen och hoppas att han får en ledande roll i en ny republik (om det blir så). På amerikansk politikerjargong heter det ”jumping on the bandwagon”.
Mannen höll i alla fall ett tal på Tahrirplatsen, omgiven av tusentals demonstranter, som inte hörde vad han sade. Men faktum är i alla fall att han har stigit fram som någon sorts ledare för revolten.
Märkligt är att ingen annan oppositionspolitiker har stigit fram. Jag tänker då El Badawi, ledaren för the New Waft Party, det traditionella, liberala partiet, som i princip funnits sedan 20-talet. Det har varit mycket populärt förut, men har tappat rejält under diktaturen, kanske för att man smutsat ned händerna med Mubarak. Men passiviteten är ändå förvånande.

Internet är fortfarande släckt i Egypten och mobiltjänsterna fungerar dåligt. Vet inte folk något, så lugnar de ned sig. Det är i alla fall vad den skrattande kon tror.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto: Olivier Corsan

Cairo brinner!

Igår kunde jag,otroligt nog, följa demonstrationerna i Cairo, live på TV-stationen Al Jazeera. Lite försmak blev det i Tunisien för några veckor sedan. Men denna sändning var något alldeles extra.
Våldet från polis- och säkerhetsstyrkor var fruktansvärt och när mörkret föll började demonstranterna få övertaget och tände eld på ett antal polisbilar och stormade också det härskande partiet NDP:s (National Democratic Pary) jättebyggnad i centrala Cairo. Demonstrnaterna tände på och den började brinna häftigt.
Risken var att elden skulle sprida sig till det närbelägna Cairo muséet, där konstskatter, inklusive Tutanchamon befinner sig. Men brandkåren lös med sin frånvaro, likaså polisen, som hade dragit sig tillbaka. Frivilliga bilda kedja runt muséet för att det inte skulle plundras.
Men de lyckades inte. Jag har idag sett TV-bilder på sönderslagna och plundrade montrar i muséet. Flera mumier blev förstörda och sönderslagna, fyratusenåriga föremål låg utspridda på golvet. Man blir faktiskt gråtfärdig.

Soldater har slagit en järnring kring detta fantastiska museum och sågs inne med osäkrade vapen. Hoppas de slipper mer plundrare. För plundringen har blivit det största problemet i Cairo idag. Med polisen helt frånvarande är fältet helt öppet för tjuvar och banditer. Över hela Cairo kommer hela band av plundrare, som bryter sig in i affärer och privathem och mördar och länsar. Värst utsatta är de mer välbärgade kvarteren med villor och elegantare fastigheter. Polisen finns helt enkelt inte där.
I Tunisien var det polisen som var de värsta plundrarna. Min son Niklas, har en tunisisk vän som fick hela sitt hus länsat. Pappan var alltför inblandad i politiken.

Idag håller pöbeln till på Tahrir platsen där Cairo muséet befinner sig. Det är underlig upplevelse att se hundratals människor förrätta sin kvällsbön, mitt bland militära fordon och skrikande demonstranter, igår som idag. Märkligt är också att se hur livet fortsätter med bilköer och folk som gör sina dagliga ärenden, mitt bland allt bråk.

Presidenten Mubarak sitter kvar och försöker förändra lite. Den nuvarande regeringen har fått gå och han har, till allas förvåning, utsett en vice president, den första på 30 år. Mannen heter Omar Suleiman och kommer från det innersta etablissemanget. Han förhandlade med israelerna, en värdig man, men dessvärre chef för säkerhetspolisen. Ungefär som att utnämna Reinhard Heyderich, chef för Reichssicherheitshauptamt, till vicepresident.
Mannen har blod på sina händer. Säkerhetstjänsten i Egypten är som en bläckfick med tentakler överallt. I varje kvarter finns en informatör, mestadels en portvakt, en suffrag, som är i säkerhetstjänstens sold. Man har en järnkoll på befolkningen, inklusive utlänningar som bor på plats. Alla tjuvar åker fast, om inte det finns politik med i spelet.

Mubarak försöker nu, desperat, att fixa situationen. Han har nu senast utsett flygministern, Shafik till premiärminister, en f.d. flyggeneral, som också är insyltad i det militära etablissemanget. Det är ungefär som att möblera om däckstolarna på Titanic.

För mig är det märkligt att se det fredliga egyptiska folket, som är så otroligt vänliga, gästvänliga och humoristiska, resa sig i raseri mot makten.
Armén ryckte in igår kväll och mottogs med applåder och jubel. Den består till en stor del av värnpliktiga och har inte blod på sina händer som polisen. Ungefär som i Prag 1968 blandade sig folket med militären och man vet inte ännu var lojaliteterna finns. Men uppenbart är att de inte griper in i bråken, utan håller sig passiva.
Pöbeln försökte storma inrikesministeriet idag. Militären sköt skarpt och dödade flera. Det är farligt att skjuta mot sin egen befolkning. Det blir alltid följder.
Hittills rapporteras över hundra döda och bårhusen är fullproppade. Liken ligger i korridorerna.

Ingen vet hur detta kommer att sluta. Mubarak verkar inte vilja avgå, men det elegantaste vore att han, som De Gaulle under upproret 1968, på kallade en folkomröstning om han skulle sitta kvar. Men med tanke på Egyptens omfattande valfusk skulle det nog inte vara realistiskt.
Sista ordet är inte sagt och jag återkommer senare med lite fler rapporter.

Skrivet av Erik Edelstam

Jasminrevolutionen i Tunisien

Gatans parlament har segrat i Tunisien. Bråket i Maghreb (namnet på de Nordafrikanska staterna) började i Algeriet för några veckor sedan. Folk gick ut på gatan och klagade på höjda priser och arbetslösheten.
De skrek, slogs och fick tårgas på sig, men kom aldrig längre. Upproret krossades genast av diktaturen. Nästan på samma gång kom oroligheterna igång i Tunisien. Det verkade ganska lugnt i början, ungefär som när upprörda fransmän går ut på gatan och bråkar, vad det månde vara.
Problemet var att myndigheterna, säg diktatorn Ben Ali, tappade huvudet och beordrade poliserna att skjuta skarpt. Demonstranterna stupade och det låg döda och sårade på gatan. Hur många det var vet ingen, men det var en hel del.
Plötsligt ökade ursinnet och allt fler gav sig ut på gatan och en hel del plundring förekom, hela situationen blev utom all kontroll.
Upploppen startade med protester mot höjda priser på maten och arbetslösheten, som många andra revolutioner, men slutade med skrik på diktatorn, president Ben Alis avgång. Han försökte i början, på ett nästan desperat sätt göra vissa eftergifter, men det ledde bara till nya krav. Till sist blev han uppmanad av arméchefen att ge sig av – C’est finie, monsieur le President!
Ben Ali var hatad och levde ett liv i sus och dus, korrupt, och utan kontakt med verkligheten. Hans familj och vänner fick alla viktiga poster i landet och skapade under 23 år en överklass som levde som kungar och drottningar i detta ganska utarmade och vanskötta land.

Som alla diktatorer är Ben Ali en rädd liten man, som mest är intresserad av sina bankkonton utomlands, så han hade inte styrkan och modet att stanna kvar och reda upp krisen med hederliga medel. Istället flyr han ut ur landet, som en slagen hund, och installerar sig i Saudiarabien, som en annan diktator, Idi Amin Dada, gjorde. Delar av hans korrupta familj, som inte lyckades komma iväg, har åkt fast, några vid gränsen till Libyen.
Talmannen i parlamentet deklarerar sig, enligt konstitutionen, som ledare för en interrimsregering, som skall utlysa val inom 60 dagar. Problemet är det inte finna någon opposition att tala om, än mindre några personligheter att tala om.
Interrimsregeringen består alla av Ben Alis gamla kompisar, djupt involverade i maktmissbruket.
På gatan ropar man efter räfst och rättarting, rättegångar och en allmän upprensning bland politiker och makthavare som har sugit ut folket och tryckt ned det. Ikväll berättade en tunisier på TV-kanalen Al Jazeera att det finns 600 000 poliser i landet, som under alla år har härjat som vilddjur bland befolkningen. – Frågan är om det någonsin kommer att hända, odjuren brukar alltid klara sig.

Det blir intressant hur utvecklingen blir i Tunisien framöver, plundring förekommer och situationen känns osäker. Inte minst borde Tunisien sända skräckvågor till de andra Mahgrebstaterna, främst Algeriet, som är en polisstat med stora sociala problem. Där finns många utbildade unga människor som inte hittar arbete och ett förstelnat näringsliv som är centralstyrt och korrupt. Alla de unga som har kommit in till de stora städerna, borde istället ha blivit uppmuntrade att stanna kvar i sina byar och utvecklat jordbruket och de lokala möjligheterna på ett modernt sätt.
Frankrike har hållit tyst hela tiden. Inte undra på. Man har hela tiden haft en nära relation och i tysthet stött diktaturen. Utrikesministern Michelle Aillot Marie gjorde bort sig i parlamentet häromdagen när hon erbjöd Ben Ali att skicka franska kravallpoliser för att återställa ordningen. Ett uttalande som visar vilken nära relationer franska politiker har haft till diktatorn Ben Ali.
Som en absurd liten fotnot, uppges några svenska jägare ha fått stryk av pöbeln, eftersom man trodde att de var en sorts milis, trots att de bar sina vapen i fodral.

Skrivet av Erik Edelstam
Foto av Sarko, Carla och Ben Ali – lefigaro.fr